Aska från sopförbränning

fick 1,2 miljoner hushåll i landet sin värme från fjärrvärmeanläggningar som brände avfall. Avfallsförbränning är därmed en nödvändig del inom den svenska energiförsörjningen, dock den existerar inte problemfri. Ett bekymmer är för att processen skapar giftig flygaska. Dessbättre besitter nu en forskarlag ifrån Chalmers utvecklat en teknik som kunna avgifta nästan all aska.

En stor fördel med metoden är för att den förmå utvinna värdefulla metaller liksom zink, vilket gör detta lönsammare för att behandla askan. I korthet går metoden ut vid att separera ut flygaskan och sedan tvätta den med syra. Det separerar zink samt andra metalljoner som sedan kan utvinnas och bearbetas till fräsch råvara.

Grundmetoden till detta besitter funnits sedan talet, dock Chalmers-forskarna äger utvecklat samt effektiviserat den.

– I vår pilotstudie fann vi för att 70 andel av den zink såsom finns inom flygaska förmå återvinnas. Då utvinns ej zinken såsom ren metall vilket existerar en betydligt mer krävande process, utan som ett zink-rik vara som förmå säljas mot metallindustrin samt bearbetas vidare i befintliga produktionslinjer, säger Karin Karlfeldt Fedje, docent vid avdelningen för arkite

Fr&#;n sopor till aska – var hamnar mij&#;farliga &#;mnen?

Förbränning av sopor och andra returbränslen minskar både sopberget och ger energi i form av värme och elektricitet. Andra fördelar är att det bidrar till att minska de problem som finns när sopor deponeras och bildar växthusgasen metan eller sprider giftiga ämnen till grundvattnet.

Tyvärr finns en nackdel med sopförbränning. Sopor innehåller mer tungmetaller och andra hälso- och miljöstörande spårelement än andra bränslen och dessa kan följa med rökgaserna ut genom skorstenen. Spårelementen som i högre grad ”kokas av” i gasfas anrikas oftast på de mindre partiklarna, som även är de svåraste för rökgasreningen att rena bort. Dessa kan vid inandning transporteras långt ner i lungorna där de kommer i nära kontakt med blodkärlen och därmed vidare in i kroppen.

Karin Lundholm har i sin avhandling bestämt förbränningsförloppet, d.v.s. var och i vilken kemisk form, som koppar, krom, arsenik och några andra hälso- och miljöstörande spårelement hamnar när sopor och tryckimpregnerat rivningsvirke förbränns. Om spårelementen hamnar i bottenaskan återfinns de som fasta ämnen, vanligtvis som oxider, sulfater, klorider, hydroxid

En stor del av allt avfall i Sverige eldas upp. Förbränningen minskar avfallets volym med cirka 80 procent, och kan samtidigt generera el och värme. Men efter förbränningen kvarstår cirka en miljon ton aska per år. Askan innehåller en lång rad farliga ämnen. I Sverige har vi länge använt så kallad bottenaska för att täcka soptippar, men snart finns inga fler soptippar kvar att täcka.

Bottenaska består till stor del av mineraler. Rent tekniskt fungerar den utmärkt som anläggningsmaterial. I Danmark och flera andra europiska länder används askan som underlag vid till exempel vägbyggen. Starka aktörer som branschorganisationen Avfall Sverige trycker nu på för att det även i Sverige ska bli tillåtet att använda bottenaska, eller slaggrus som de väljer att kalla det. Bara under förra året publicerade Avfall Sverige tre rapporter om återvinning av slaggrus.

Askan innehåller farliga ämnen

I en tid av cirkulär ekonomi kan det verka självklart att askan bör återvinnas. Men det finns viktiga motargument. Askan från avfallsförbränning påminner om avloppsslam så till vida att de flesta ämnena som förekommer i våra produkter koncentreras till avfallet. Bottenaskan innehåller sålede